Mera PJ!

Jag har ju inte skrivit så mycket om de fantastiska konserter jag bevittnade förra helgen (PJ Harvey och Melvins, inte på samma dag då hehe). PJ Harvey spelade på Filadelphiakyrkan. Jag har varit där en gång innan, det var nog lite över ett år sen då vi såg Steve Earle. Eller var det två år sedan? Det här med minnet... Anyway. Jag både gillar och ogillar lokalen. Nu hör till historien att jag aldrig lyckats sitta på parkett utan på balkongen. På Steve satt jag ganska långt fram på balkongen, som har väldigt många rader. Det var helt okej, förutom ett gäng halvfulla gubbar som undrade vem fan den där Townes var (Steve spelade Townes Van Zandt låtar och konserten hette typ "Steve plays Townes).

Biljetterna till PJ släpptes i slutet av juli och gick åt på en gång. Jag misstänker att ticnets sida kraschade lite för när jag beställde biljetterna fick jag tre platser på balkongen utan att välja och då satt jag ändå där kl 09.00. Jag vågade dock inte backa och göra om så jag tog det jag fick tilldelat. Det var smart av mig. Välinformerade läsare vet att det snabbt lades till ytterligare en konsert dagen efter då biljettrycket var så stort. Jag var lite nervös inför placeringen, visade sig att vi satt låååångt bak på balkongen, nästan så långt bak man kan komma. Som tur var hade vi bra sikt. Vi satt på högra sidan om scenen.

Så var det dags. PJ på vänstra sidan och bandet på högra vilket gjorde att jag fick en bra helhetsblick, förutom ett hångelpar framför mig som gjorde att jag fick vrida huvudet lite beroende på vart deras tungor behagade befinna sig just då.

Jag tyckte det var oerhört snyggt, hur de placerat ut PJ och hennes band (bestående av bland annat den fantastiske Mick Harvey som till exempel spelat i The Bad Seeds med Nick Cave i många år, ingen släktrelation dem emellan dock, Harveys alltså). Setlistan bestod av typ hela Let England Shake. Övriga låtar var rätt lågmälda och melankoliska. Melankoli blandat med lugn var vad jag kände hela konserten. Mellan låtarna gled PJ bort från mikrofonen in i mörkret och gled ut igen då nästa låt startade. Väldigt effektfullt.

Hade svårt att hålla in känslorna på vissa av låtarna från Let England Shake, till exempel All and Everyone. Det är en otroligt stark skiva överlag men det vet ni ju om. För ett tag sedan skrev jag om Englands fattigvårdshistoria under 1700-talet, kändes rätt passande att lyssna på till exempel This Glorious Land då.

Jag var väldigt glad att hon spelade låtar som The Devil och Pocketknife. Hyllningarna kring PJ verkar knappast vilja ta slut någonstans och jag tänker instämma i hyllningskören, fullt ut. PJ är fantastisk!

Bror P tyckte att ljudet var sådär, inget jag lade märke till. Enda jag märkte var hur bandet och PJ kom i otakt i introt till The Glorious Land. Men det ordnade de snabbt upp. Jag märkte att någon vänlig själ som kallar sig "alphacanis" på youtube filmat stora delar av konserten, här kommer några av dessa videos: